Svensktgolfforum.se

2016-08-15 - Första rundan som medlem på Forsgårdens GK

Big announcement! Jag är nu medlem på Forsgårdens GK i Kungsbacka! Någon kanske reagerar på att man byter klubb såhär års, och jag förstår den reaktionen. Det som gjorde att det blev så var att Forsgården släppte ett antal spelrätter, och med dem ett antal "betala för 2017 nu och spela resten av året gratis". Jag hade redan bestämt mig för att byta till Forsgården nästa säsong, när detta kom till min kännedom. Eftersom det är samma pengar, bara att man måste lägga ut dem redan nu, så kände jag att det var värt det. Jag är tyvärr riktigt less på Partille GK och vill inte spela där mer i år.

En kompis vid namn Anton har återupptagit golfen under sommaren och var sugen på en runda. Vad passade bättre än att prova Forsgårdens niohålare, kallad Kungsbanan? Efter 18 har den drop-in med digital bollränna, så vi åkte dit och hoppades på det bästa. Vi fick tid redan 18:20 trots det fantastiska sensommarvädret.


Fairwaybunkrarna på andra hålet

Jag vill ägna den här bloggposten främst till hur otroligt fin banan är. Superskick, vatten i spel på de flesta hålen och den är böljande och vacker i allmänhet. Layouten är knixig, bunkrarna är nästan alltid i spel från 57-tee och greenerna är väldigt ondulerade och tuffa. Eftersom den är förhållandevis platt har vinden stor påverkan, och man kommer förhoppningsvis bli en duktig vindspelare efter några år här.


Det otroligt bildsköna fjärde hålet där man slår ut före vattnet och spelar in över vattnet

Spelmässigt började det på sämsta möjliga vis för mig med en socket från första tee. Jag brukar aldrig använda mig av en mulligan, men valde att acceptera det när det erbjöds den här dagen. Hålet slutade, trots mulligan, på en trippelbogey efter trädträff samt för långt inspel. Vad är värre än en usel start? Inte mycket. Att jag sedan la ett perfekt utslag på det långa och vindpiskade andra hålet och följde upp med att sänka en 4-5 meters putt för birdie lyfte faktiskt humöret direkt.

Rundan tuffade på och jag blandade mycket fina prestationer med sämre sådana. Jag var ganska ofta uppe i tjocken och hackade, men hade otroligt bra bollträff genom hela rundan. Det var mest felläsningar och strategiskt konstiga beslut som straffade sig. Totalt landade jag på 18 poäng trots detta, och är överlag nöjd. Samma runda med lika bra spel men bättre beslut hade landat på en bit över 20 poäng, intalar jag mig själv. Bättre lycka nästa gång.


Två fina inspel vilar på nionde och sista hålets green

Jag lämnade parkeringen med en otroligt bra känsla kring den nya hemmabanan. En fantastisk 9-hålare som nog kommer att spelas minst lika frekvent som den ordinarie 18-hålaren, som är i lika bra skick men kanske inte fullt så bildskön på alla hål(l). Jag längtar redan efter att maximera den här golfsäsongen och att träna mycket inför nästa. Banan kommer att utveckla mitt spel, men utan att vara jobbig eller svår på fel sätt, som jag tyvärr upplevt Partille som. Här får man stopp på ett välslaget inspel, man har bra lie om man spelat ut sig på rätt ställen och man blir inte straffad så fort man är 10 meter sned från tee, förutom att man lägger sig i förhållandevis tjock ruff. Mycket bra - det är såhär jag vill att golfen skall vara.

To be continued

Kul att du får lite glädje av det igen!!

2016-08-21 - Energifattig niohålsrunda med oväntat "avbrott"

Efter en lång arbetsdag var det planerat nio hål ute på Forsgårdens Kungsbana (9-hålsslingan) med en kompis från skolan. Under den gångna natten hade jag dragit på mig en riktigt konstig smärta i nacken/ryggen, troligen till följd av att ha legat helt fel under lång tid utan att vakna av det. Massage från flickvännen och stretching hjälpte inte riktigt, men efter två hinkar på rangen så kände jag mig mjukare och det gjorde inte så ont att det påverkade svingen nämnvärt.

Plötsligt hände något mycket märkligt under uppvämningen - driverskaftet gick av mitt i bollträffen. Klubbhuvudet flög säkert 100 meter ut på rangen och jag blev tvungen att be alla andra att pausa sina slag för att hämta det. Det gick av, som ni ser på bilden, allra längst ned närmast adaptern. Huruvida det fått sig en skada i bilen under transport eller om det sakta men säkert spruckit vet jag inte, den fungerade precis som vanligt fram till ett slag innan den gick av.



Så drivern fick vila under hela rundan. Jag har ju spelat förhållandevis lite driver senaste tiden och blandat J5 med spoon från tee istället. Något som självklart resulterat i längre transportslag, men färre pliktslag från tee och från hinder, samt bättre lies på andraslaget.

I övrigt gick rundan väldigt dåligt. Som vanligt fanns bra inslag, men de dåliga slagen och de spelstrategiska bristerna kom lite för ofta för att sätta ihop någon score att tala om. Till exempel, efter ett perfekt utslag på sjunde hålet (ganska kort par fem med vatten längs vänstersidan) har jag 149 meter till bunkerkanten uppe vid det perfekta stället att lägga sig inför inspelet. Jag slår min J8 runt 140-145m, plus minus några meter beroende på vinden. Jag tänker "lugn 8 blir perfekt". Tar ut en linje, hittar en bra stance och slår sedan en full J8 som slår ner precis före bunkern och rullar sedan i. Först och främst - varför ens spela en klubba som uppenbarligen flörtar med bunkern? Och varför slår jag den fullt fast jag bestämt mig för att slå en lugn sving? Att jag sedan slog det cirka 50 meter långa bunkerslaget helt perfekt och tvärstannade bollen några meter från flagg, är ju mer tur än något man räkna med efter ett sånt misstag slaget innan.

Just den här rundan vill jag skylla lite på dålig uppladdning. Jag åt endast lunch knappa sex timmar innan rundan startade och hade druckit dåligt under hela arbetspasset. Att komma tömd på energi och vätska till banan känns olikt mig och knappast optimalt.



Jag summerade aldrig scoren, då båda spelade dåligt, men jag tror att jag landade någonstans runt 12-13 poäng. Inget att vara stolt över, men bara att ladda om och se fram emot att göra bättre ifrån sig nästa gång - både innan och under rundan.

2016-08-22 - Nytt skaft till drivern (p.g.a. gårdagens missöde)

Efter att ha kollat runt lite i köp- och säljgruppen på Facebook utan några riktiga resultat fick jag höra från en bekant på Innesvingen att de hade ett skaft på lager som jag kunde få köpa löst. Det var det skaft som säljs med Cobra King F6-huvudet just nu, ett Matrix Ozik Black Tie 65M4. Det har samma adapter som min Bio Cell, och var därför bara att skruva på och tuta och köra. Skaftet var kapat en halv tum jämfört med "raw" men det spelades fortfarande mitt emellan King F6 och F6+ hävdade han, och borde kunna passa mig bra.



Jag åkte direkt till World of Golf och provslog det nya skaftet. Genast kände jag att det var ganska annorlunda jämfört med mitt avslagna Aldila Voodoo SVS6. Det kändes mer "dött" vid impact, där jag tidigare känt lite mer av en kick. Vid första svingarna hann jag tänka att det kanske var för hårt för mig, men när jag väl fick slå några bollar kände jag inga problem att flighta bollen ungefär likadant som med det gamla skaftet. Bara att känslan var en annan. Det enda som var märkbart var att om jag svingade "lugnt" hölls bollbanan lite lägre, och det var först om jag tryckte på lite med flit som jag skickade bollen högre (och tyvärr gärna med mer högerspinn).

I World of Golfs protracer tyckte jag att längderna kanske var lite sämre än tidigare, sådär 5-8 meter kortare om jag skulle gissa en snittlängd. Men jag tror dessutom att slagen i snitt var lite lägre, så att det nog främst var carry och inte total som var kortare.

Återstår att se hur det känns på banan. Onsdag morgon blir det 18 hål på Forsgården!

2016-08-24 - Förlösande 18-hålsrunda på Forsgården

Ni som läst alla eller några av mina inlägg den här sommaren har säkert noterat att det inte riktigt vill sig för mig, resultatmässigt. Jag har haft majoriteten av mina rundor i buffertzonen, med några få undantag åt båda hållen. Det har alltså gjort att jag verkligen känt att jag inte kommer någon vart riktigt med min golf, trots att jag inombords känner att jag blir bättre och bättre hela tiden. Bollträffen har utvecklats enormt i år, jag har blivit säkrare i mina distanser (både att jag lärt mig klubbornas gaps men även lärt mig kontrollera min längd på beställning) och wedgespelet har fått mer dynamik och kontroll. Ändå vill det sig inte för mig. Visserligen får jag faktiskt inse att, spelar man lika mycket greenfees som man spelar på sin egen hemmabana, är det inte så lätt att forcera några sänkningar. Man utsätts för nya utmaningar, överraskningar och man blir aldrig riktigt invand vid greenernas karaktär eller banans layout. Detta är förstås en effekt av att jag hellre spelat andra banor än Partille, men eftersom redan nu bytt hemmabana, till en jag trivs kanonbra med redan, kommer det bli ändring på den fronten.



På dagens agenda stod Forsgårdens 18-hålare - Slottsbanan. Tyvärr fick jag inte med mig någon av mina golfande vänner, så jag fick helt enkelt hoppas på trevligt sällskap från övriga som bokar in sig i bollen. Enligt GIT skulle två till mellan 16-20 hcp starta, och på första tee kom ytterligare en herre som jag tror låg runt 30 hcp och klev in i bollen. Kul!

På rangen hade allt känts kanon, bollträffen satt där direkt och jag kunde arbeta med bollen i den tydliga vinden som på beställning. Detta kändes bra, tyckte jag. På banan däremot, tog det tre hål innan det lossnade för mig. Jag toppade i stort sett alla slag och snabbheten på greenerna lurade mig enormt mycket. Jag ska vara glad att det bara blev bogey-bogey-trippel de hålen kan jag säga.

Sedan hittade jag bra spel och greenträffarna avlöste varandra och allt fungerade helt okej. Jag upplevde fortfarande inte riktigt att järnen gick så bra, jag var tåig och lite tunn på nästan alla slag oavsett om det var från pegg eller från gräs. Så pass snälla är AP2:orna att det inte gör så mycket, så det straffade sig inte direkt, men ni vet känslan när man missar sweetspot gång på gång...



Efter nio hål, som sammantaget kändes bra från det tredje och framåt, var det dags för lite födointag på golfsveriges bästa niohålskiosk. Därefter var målet att hålla ihop det utan att göra som jag gjort tidigare i sommar, att följa upp en bra nia med en dålig och vice versa. Ni kan ju tänka er hur det kändes att börja tionde med en dubbel och sedan pulla ut elvans utslag ut i tjocken. Detta var inte lovande. Men precis som första nio var det bara starten som var knackig, och därefter rullade det på bra igen hela vägen i mål.

Rundan summerades till 86 slag, 43 på första och 43 på andra nio. 8 GIR, 32 puttar och endast ett pliktslag (utslaget på 11e). Och poängmässigt räckte det till 41 poäng tack vare att jag hade hela 18 slag att disponera. Handicap sänks därmed från 15,6 till 14,1.

Ni vet känslan efter en förstoppning? Jag ska inte säga att det var riktigt samma sak, men nog kändes det förlösande och efterlängtat vill jag lova.

Härligt att läsa, det är riktigt skönt när man känner att man får payback efter allt slit. Vet precis hur det känns !
Bra jobbat och se till att gå ut och njut av nästa runda så kommer det bara fortsätta

efter min sänkning till 14,1 har jag spelat min hemmabana på 83,84,81 slag alltså under HCP då jag har 16 slag att disponera.!

stevvee skrev:Härligt att läsa, det är riktigt skönt när man känner att man får payback efter allt slit. Vet precis hur det känns !
Bra jobbat och se till att gå ut och njut av nästa runda så kommer det bara fortsätta

efter min sänkning till 14,1 har jag spelat min hemmabana på 83,84,81 slag alltså under HCP då jag har 16 slag att disponera.!

Tack! Verkligen! Det ska jag

Nice!! Har du spelat ensam, eller hur kommer det sig att du inte sänkt dig ytterligare då?

Alla tre rundor startade jag ensam och sen anslöt jag mig med en boll så känner då att det inte går att sänka sig på ett korrekt sätt tyvärr.
Ensam spelar man ju alltid bäst så får se nu när jag går ut i en tävling om jag kan hålla mig på HCP eller om det går helt käpprätt.

Kul! Bra lirat!
Alltid lika skönt när saker och ting vänder!

2016-09-05 - Sensommarnia på Forsgården med Wolfsheim & Anton

Jag och Wolfsheim spelade en del tillsammans på St Jörgen förra året, då båda var medlemmar där. Under året har det inte blivit mer än två rundor ihop, då på hans hemmabana Lerjedalen. Sedan jag bytte till Forsgården har vi försökt få till en runda där tillsammans, men med väldigt olika scheman och livsmönster har det varit svårt. Igår gavs chansen till att spela niohålsslingan Kungsbanan i alla fall, och den tog vi. Med oss fick vi min kompis och f.d. klasskompis Anton, som varit med mig dit tidigare några gånger.




Efter 8 dagar utan golf är man beredd på att det kanske inte kommer bli några rekord i scorekortet precis. Att man då börjar med att sätta en enmeters för säker birdie, var förstås riktigt roligt och oväntat! Jag fick dock snabbt en reality check redan på andra hålet, där en rättså välslagen J6 börjar färdas med högervinden ner mot vattenhindret och går i en meter ifrån greenkanten. En slarvigt slagen wedge efter drop, följt av fringe-putt och tvåputt resulterade i en obekväm trippel. Så kan det gå.



Rundan tuffade på och vi alla hade trevligt, även om det inte presterades någon drömgolf från någon av oss. Men med hänsyn till uppehållet i och med terminsstart och allt, var jag ändå glad att jag plitade ner 18 poäng och +1 netto. Detta tack vare att många inspel satt förhållandevis nära flagg, samt att jag lyckades sänka ett flertal viktiga puttar.




Idag vankas 18 hål på Slottsbanan med Anton, som endast spelat Kungsbanan med mig fyra gånger. Det ska bli riktigt roligt på alla sätt och vis och om jag fortsätter som igår men gärna undviker vattenslag och annan onödig plikt, så kan det nog gå ganska bra känns det som.

Ha en trevlig sensommarvecka alla andra, och hoppas ni också får till lite skön golf i solen!