stevvee skrev:Härligt att det kanske var ett kliv framåt istället för bakåt!
Tack för att du bjuder på hur du lyckats åstadkomma en stor förändring i din golf! Verkligen kul att höra!
För att besvara din fråga så..... nej, jag anser inte att jag tänker överdrivet mycket på golfen i sig under rundornas gång. Jag är inte så fokuserad på nästa slag att jag inte kan (eller vill) småprata med mina spelpartners. Jag anser inte heller att jag tänker så mycket på nästa slag förrän jag står vid bollen. Det är snarare så att mitt allmäna humör, i synnerhet humöret inombords, är det som skapar trubbel för mig. Jag vill aldrig att ett dåligt humör ska gå ut över hur jag beter mig mot mina medspelare, i synnerhet inte om jag spelar med vänner, men lite tror jag nog att det gör det. Jag är nog skönare att småsnacka med efter två par än efter två tripplar i rad, om du förstår hur jag menar. Jag tror dock, precis som du antyder, att jag har en tendens att bygga upp en nervositet om det gått för bra en period och tänka "Jävlar, ett över senaste sex hålen, nu skiter det sig nog snart
" och visst fasen gör det det om man tänker såna tankar!
Jag tror att ett dåligt humör eller stor nervositet startar en spiral av negativa faktorer för mig, såsom forcerad (för snabb och spänd) sving, för drastiska och ibland våghalsiga beslut, för lågt eller för högt fokus på läsning av green, vind, lutning, landningsområden m.m. Det blir som att man ger upp på rundan i förtid, trots att det finns gott om hål kvar att vända trenden på och kanske till och med rädda rundan helt, poängmässigt. Man gör det som skall vara enkelt och tydligt, onödigt svårt!
Jag tror hela problemet är snarlikt och kan jämföras med samma saker som gör att man kan slå hur bra slag som helst på rangen under såväl träningspass som före rundan. Man känner sig mjuk, lugn, fokuserad och man utför rörelsen exakt som man planerat den. Bollträff och bollflykt sitter där och det känns självklart att man ska göra samma sak på banan. Samma självklara känsla infinner sig gärna för mig när man spelar fin golf och man känner att man lika gärna skulle kunna skjuta 18 par med bara någon enstaka bogey (eller birdie) som avvikelse.
Att jag spelar min bästa golf när jag spelar ensam eller med folk som mest bryr sig om sitt, är också en intressant aspekt. Alla rundor där jag presterat bättre än handicap utom kanske nån enstaka, har skett under lugna och prestigelösa förhållanden då jag känner mig harmonisk, utvilad, glad och ostörd. Jag själv kan bara dra två slutsatser av det, där nummer ett är den jag tror har störst negativ påverkan på spelet:
1: Att jag bryr mig för mycket om att prestera inför folk. Detta verkar främst vara undermedvetet, då jag inte aktivt tänker "idag ska han få se hur bra jag blivit sedan vi spelade sist!" eller dylika hjärnspöken. Utan mer att jag märker på mig själv att jag spelar mer forcerat och att jag snabbare blir irriterad om spelet inte går som jag vill, när jag t.ex. har en god vän och tillika golfare på besök i stan, eller så.
2: Att jag kanske fokuserar
för mycket på samtalen mellan slagen istället för på vad jag ska göra vid bollen. Detta är främst påverkande om jag spelar med någon jag är nära vän med och man har mycket kul att prata om. Det blir nästan lite lattjogolf av det hela och jag kan ibland inse att jag just slog en putt utan att knappt ha läst greenen innan, eller att ha slagit ett inspel med mellanjärn utan att ens notera den tydliga medvinden. Jag kan givetvis spela avslappnad och fin golf trots detta, men nog försvinner det slag ibland på grund av ett minskat fokus på avgörande detaljer. Och visst finns det plats för den här typen av golf också, men om man skjuter 35 poäng och man vet med sig att man hade kunnat fokusera lite extra och undvikit 2-3 misstag, så känns det som att man lika gärna hade kunnat ägna några sekunder extra av fullt fokus.
Sorry för wall of text! Det är lätt att låta lite neurotisk när man försöker dissikera sitt psyke på det här sättet i syfte att förstå och/eller förklara sitt eget beteende, men det är roligare att försöka än att acceptera att "
äh jag spelar nästan alltid skit när jag blir besviken på mig själv, så är det bara!"
" och så börjar man sloka med huvudet. Det leder i sin tur till att jag har svårt att komma tillbaka och de dåliga träffarna, slarvet med sikte, svinghastighet och touch börjar komma som ett brev på posten. Och allt blir en självuppfyllande profetia. De gånger jag faktiskt lyckas skaka av mig ett riktigt dåligt hål, lyckas jag ofta göra ett par direkt därefter. 