Jag är runt 35 och upptäckte golf (alldeles för) sent. Massor av vänner har spelat genom åren och jag provade som grabb men tyckte då att det gick alldeles för långsamt. Osv. Efter att ha läst en hel del av dagböckerna här inne inser jag att min story är långt ifrån unik. Hur som helst - jag tog en endagskurs som genererade grönt kort i augusti och sögs in i sporten med hull och hår. Min lokala bana är Ingelsta GK, en tolvhålsbana i utkanten av Norrköping. Inte den mest glamourösa klubben men det är gemytlig stämning, finns ofta lediga tider och folk har tålamod och tar sig tid att prata med nybörjare.
Mina första rundor bestod av mycket bolletande i högt högt gräs. Någon gång då och då fick jag dock träff och det blev allt tydligare för mig vad grejen med sporten är. Den där känslan man jagar, ögonblicket då klubban och bollen tillsammans gör som man har tänkt. Så här i retrospekt önskar jag att jag hade börjat skriva dag 1, men jag försöker plita ner en sammanfattning av vad jag har gjort hittills och hur jag tänker framåt i dagsläget.
Efter ett par veckor märkte jag att jag började få lite väl mycket poäng för mina 54 hcp. Tyvärr hade jag då ingen att spela med som hade 36, så jag kunde inte sänka mig. Men jag såg på klubbens hemsida att det var KM på gång, så jag tänkte att det ju är ett gyllene tillfälle att få spela med lite rutinerade rävar och lära mig hur man gör "på riktigt". Sagt och gjort, jag slängde iväg ett mail och frågade om jag fick vara med. Det stod att man var tvungen att ha 36 hcp, men tävlingsledaren lät mig ställa upp i handicapklassen på nåder och på villkor att jag spelade på 36. Det kändes som en utmaning, jag hade aldrig varit i närheten av 36 men vad är det värsta som kan hända? På tävlingsdagen blev jag lottad i en boll med ett par trevliga herrar som var ca 20 respektive 40 år äldre än jag och de var väldigt hjälpsamma. Jag lärde mig mycket under rundans gång och insåg efter ett tag att det nog faktiskt gick över förväntan. När vi lämnade in hade jag skrapat ihop 47 poäng och min första hcp-sänkning var ett faktum. Dessutom resulterade det i en 9:e plats i tävlingen och jag fick komma upp och ta emot ett pris ifrån tävlingsledaren som sade några väl valda ord om att han tyckte jag verkade lätt bäng i huvudet som anmälde mig men att det ju var kul att det gick bra.
Det där gav naturligtvis blodad tand och nu ville jag spela hela tiden. Nackdelen med att bli golfberoende i september är att säsongen i princip är slut. Jag kastade mig i bilen efter jobbet om dagarna och de första veckorna kunde jag få in 12 hål efter jobbet, men vartefter veckorna gick blev det svårare och svårare. Upptäckte att klubben arrangerar öppna torsdags-/lördagsturneringar och började anmäla mig till dessa när jag kunde. Även i dessa gick det över förväntan och jag sänkte mig snart till 34. Nötte vidare och helt plötsligt hade jag 29. Det var i början av november och nu började det bli riktigt knepigt att få till rundor. Fullbokad på helgerna och för mörkt på kvällarna. Det blev lite sporadiska hinkar, chip- och putträning och nån enstaka runda när det var möjligt.
Ingelsta GK har öppet året runt så länge det inte ligger snö på banan. I helgen var det dags för Skinksvingen, en årligen återkommande vintergolftävling där vinnaren får presentkort på julskinka och liknande. Eftersom jag tar alla chanser jag får att slå på den lilla bollen anmälde jag mig. Jag var en av de med högst handicap, i vanlig ordning, men de flesta låg mellan 15 och 25. Dagarna innan var jag inne och kikade på anmälningslistan och upptäckte att ett gäng proffs med hcp <5 hade anmält sig. Ujujuj. Tyckte att jag kände igen namnen också, men tänkte inte mer på det. Dagen efter, på jobbet (som högstadielärare), kommer det fram en kille och frågar om jag ska spela golf i helgen. Det visar sig att det är två grabbar i nian som är proffsen. Läge att inte skämma ut sig, alltså.
På tävlingsdagen blir jag inlottad i samma boll som den ena av dem. Han har 3 i hcp, ska börja på golfgymnasium till hösten och svingar med en kraft som jag bara kan drömma om. Men jag biter ihop och gör mitt bästa. Tar 2 p på första hålet, sen går det uselt hål 2 & 3 och jag streckar båda. Känner irritationen komma smygande men försöker samla mig. På hål 4, en ganska får jag till en bra drive, följer upp med en PW på ~100m som lägger sig ett par meter ifrån hål. Putten sitter. Birdie och 5p och helt plötsligt är jag med igen. Därefter spelar jag stabilt (utifrån mina förutsättningar, dvs
) och tar 2p per hål innan jag lyckas få par på ett par 5-hål som brukar vara riktigt elakt. Händer inte mycket mer bra egentligen, vädret är vidrigt och banan är dränkt i vatten så det är svårt. Sista hålet är ett par 3 som jag sällan går över par på. Den andra eleven, han som inte gick i min boll, har spelat färdigt och kommer och tittar. Jag får lite prestationsångest och treputtar efter att ha missat green med utslaget. Dubbelbogey och lätt rosiga kinder. Men men, det var ju kul att spela i alla fall. I klubbhuset sitter alla med sina mobiler och jag fattar inte riktigt vad de pysslar med först, sen inser jag att de såklart sitter och uppdaterar resultatlistorna. Jag sitter bredvid en junior som ligger tvåa och frenetiskt trycker på sin telefon. "Näee fan nu kom det in nån Carl!". "Får jag se?" frågar jag. Tydligen gick det bättre än det kändes! 23p och en andraplats! Det var jag inte beredd på. Det känns nästan lite pinsamt, eftersom jag ju får slå så många fler slag än många andra deltagare. Men å andra sidan är det ju inte jag som bestämmer reglerna. Ett presentkort rikare och jäkligt nöjd gled jag igenom McDrive och åkte hem och tände en brasa.
..och här sitter jag nu. Utanför fönstret är det -5 och snön ligger vit. Det blir vackert till jul, visst, men jag vill ju spela golf..
Funderar på vad nästa steg är. Jag tror att jag under vintern ska försöka kartlägga mina järnklubbor och se exakt hur långt jag slår med var och en, för att systematisera mitt spel lite mer. Idag går jag mest på känsla och det funkar säkert en bit, men jag har en förhoppnings/målsättning att ta mig neråt 10 hcp under nästa år och då räcker det nog inte med bara fingerspitzgefühl.
Oavsett vad nästa steg blir så tänkte jag (likt många andra) försöka föra lite dagbok här, mest för min egen skull men du får såklart gärna läsa också, om du har kommit så här långt.
.. tog en runda på söndagen också och spelade uruselt. Kylan stör inte egentligen, men när det regnar också är det mindre kul. Sista tre hålen gick okej med bogey-par-par, där särskilt det näst sista hålet var kul. Brände utslaget totalt, kom 30 m kanske och lyckades ändå rädda par. Märkligt nog hade jag 23 p när jag räknade ihop poängen på slutet, men känslan var ändå ”fyfan vilken skit” när jag satte mig i bilen. Allt kändes snett och vint utom puttningen som har funkat oförtjänt bra ett tag nu.
