JohanAdministratör skrev:Beklagar uttåget ur matchspelet, men bra lirat ändå!
Tack
Det var roligt. Ännu roligare var nästan helgens tävling, Texas scramble. Vi hade ett lag, min far, bror och jag. Brorsan prickade in någon form av sjukdom och en vän till familjen hoppade in som en hjälte med ytterst kort varsel.
Vi spelade ganska bra och var bogeyfria länge. Trillade dit till slut, men när vi gjorde birdie på hålet efter så var banans par inom räckhåll. Detta diskuterar vi på väg till elfte tee och enas om att det vore ju roligt att lyckas med. Väl på tee missar pappa sin drive, jag ska slå en ”säker”hybrid rakt fram 140 meter men träffar fel på bilder och slicar. Här kommer det intressanta:
Vår vän har nu peggat upp för att försöka driva green. Det är en bit över 200 meter, över en hel del träd, högt gräs osv. Ett extremt aggressivt slag. Livsfarligt. Vid miss, vilket inte är helt osannolikt att döma av tidigare slag med samma klubba tidigare under ronden, är bollen garanterat död och vi måste slå ut ett tredje slag från tee. Jag påpekar detta och föreslår att en järnnia rakt fram kanske vore en bra idé, eftersom vi annars riskerar två slags förlust. Far min instämmer men han står på sig, viftar till och bollen är ofrånkomligen förlorad ut i skogen till vänster.
I det här läget blev jag lite irriterad. Jag sade till honom att det var extremt ostrategiskt och dumt gjort. Sedan tog det mig en stund att släppa. Nu spelar det ingen roll över huvud taget längre, men överreagerade jag? Jag gillar att tävla och vill alltid maximera chansen att vinna, även om jag än så länge är rätt dålig på just den här sporten. Överreagerade jag? Borde man som golfare bara blicka framåt och peppa istället? Hur hade ni gjort?
Tävlingen slutade ändå med ett för oss riktigt bra resultat, +2. De där två slagen. Vinnarna hade -1, så det var skönt att det inte var segern som försvann där i skogen..
Sent from my iPhone using
Svensktgolfforum