Nu var det ett tag sedan! Det finns mycket att avhandla. För några veckor sedan åkte jag till Spanien med min bror för att hälsa på våra föräldrar som tillbringar vintern i husbil på sydkusten. Två rundor blev det.
Den första var på Parador Golf Málaga. Eftersom det var min första runda på en annan bana än hemmabanan kändes det lite nervöst. Vi skulle gå en treboll, hoppades vi, men fick sällskap av en artig spansk herre som inte pratade ett ord engelska (och som var en jävel på golf, visade det sig). På stapplig spanska förklarade jag att vi var nybörjare och att det kanske inte skulle gå så fort alla gånger, men han skrattade och sa att det var helt lugnt. Vilket han även menade. Det var en sympatisk farbror. Nåväl.
Det började helt okej. Att spela på hyrda klubbor än på de gamla vanliga där hemma visade sig vara lite svårare, men bogey på de första två hålen var helt enligt plan. Sedan började det. Varenda bana tycktes ha magneter i bunkrarna. Jag missade inte en enda och tom farbrorn började fnissa lite när jag låg i bunkern för tolfte hålet i rad. Bra träning dock! På Ingelsta är det ganska sällan jag hamnar i bunkrarna och mitt totala antal bunkerslag innan den här rundan var sannolikt inte tresiffrigt. Nu fick jag öva ordentligt och jag tror jag fattade konceptet efter några hål. Luta klubban lite bakåt och liksom whacka sanden framför bollen. Hade en som kom upp med spinn, bytte riktning när den började rulla och sånär slank i. Det var inte så mycket mer positivt att prata om den här rundan bortsett från en birdie på hål 14, ett par 5 (första gången på ett par 5-hål!). Landade på 104 slag vilket var snäppet under vad jag hade tänkt känna mig nöjd med. Men det var oerhört trevligt att få gå runt i några timmar med pappa och brorsan (och en random spanjor).
Banan skulle jag nog inte rekommendera som någon "must-play". Den var ganska monoton, det kändes som om i princip varenda hål var ett rakt par 4 på 350 meter med många bunkrar och någon palm. Lite fränt (men förmodligen också rätt störande om man är känslig) är att den ligger rakt under inflygningsrutten till Malagas flygplats. Planen kommer med ca 5 minuters mellanrum och jag använde min rangefinder för att konstatera att de passerar ungefär 350 meter ovanför en när man spelar. Jag ger den
2/5 golfbollar.
Ungefär så här såg de flesta hål ut. Inte tokigt en torsdag i februari, men jämfört med rundan dagen efter..
Dag 2 var det dags för Cabopino Marbella. Redan på vägen in till banan insåg jag vad det var jag saknade dagen innan. Naturen kring den här banan var magisk, det kändes som att vara i ett sagolandskap.
Höjdskillnaden från tee till fairway på hål 3 var nog ett par hundra meter. Man fick köra serpentinväg med golfbilen för att ta sig ner och här kom vi ifatt gruppen framför, ett gäng griniga italienska pensionärer som vi skulle få se mer av.
De här tanterna hade inte bråttom. Det hade inte heller tanterna framför dem. Det visade sig att vi var de första som gick ut efter ett sällskap om 40 italienska pensionärer, sannolikt någon slags lokal klubb för amputerade eller liknande. Tempot var orimligt lågt. Det förgiftade tyvärr hela rundan för oss. Att stå och vänta inför varje slag i
många minuter gjorde mig ofokuserad och jag spelade som en påse skridskor. Jag älskar att spela golf, men jag vill framåt. Det här gick så långt att på hål 15 gav sällskapet med den sista tiden upp och körde irriterat förbi alla med sin golfbil. Vi fick spela hål 17 och 18 i nästan komplett mörker. När vi kom så långt att vi skulle få spela in på green på 18 så stod vi uppradade, redo att slå, medan de sista två tanterna puttade i sina bollar. Därefter står de kvar på green och pratar. De andra två tanterna, som hade satt sig i sin golfbil, reser sig då och går ner till green. De tackar för matchen, kramas och pussas och fortsätter prata. Efter några minuter haltar de av banan, helt omedvetna om hur mycket tre personer bakom dem allvarligt överväger att bara dra iväg sina slag och skrika får. Det här förstörde tyvärr rundan spelmässigt för mig. Jag försökte fokusera på att njuta av omgivningen, för det var verkligen fantastiskt vackert.
Mina referensramar är oerhört begränsade, men jag tänker ändå ge banan
5/5 golfbollar. Jag upplevde hålen som varierade och roliga, greenerna var fina och det var spektakulärt att spela uppför och nerför ett berg med utsikt över havet.
Därefter var det hem till ruskvädret igen. Tyvärr fick jag sällskap av någon typ av magbakterie som slog ut mig fullständigt i en vecka. Fick till slut in ett par rundor i helgen! Två varv på Ingelsta som resulterade i 28 respektive 27 poäng. När jag gick in på golf.se kunde jag dock inte registrera något, eftersom det är dags för det nya världshandicapet. Det fick jag igår och det innebar en
sänkning från 23,2-->21,1. Det innebär att ett av mina delmål nu är uppnått! Jag har den senaste tiden haft som målsättning att snitta ett över par när jag spelar på Ingelsta. I och med den här sänkningen så innebär det att spela på mitt handicap! Nu börjar det bli lite knepigt. Det har varit skönt att ha det där extraslaget på par 5-hålet i början..
Nästa delmål på vägen mot ensiffrigt är 18. Det tycker jag låter bra. Bogey rakt igenom, liksom. Bara tre arbetsdagar kvar tills det är dags igen nu..
Men jag tänker att det är bäst att nöta nu, så jag är redo att spela med polare som redan "kan" till sommarn! Grymt att det här forumet finns också! Jag botaniserar friskt i gamla trådar och lär mig saker/läser om andras upplevelser.
Järnnia 1,5m från hål! Missade birdieputten med 2 cm men det kändes ändå som en seger.
